Glappet

Jag tror inte på nuet som någon slags momentum att hämta energi ur, att ta tillfället i flykten, ”Carpe diem” och sånt. Nuet är snarare ett glapp. Ett ständigt glapp mellan då och sedan, som jag skjuter framför mig eller drar efter mig, beroende på hur förändringsbenägen jag när.

Det är väldigt svårt att stå där i glappet och känna sig säker, med en avgrund i mitten och med ett ben på varje sida. Och så länge jag gör det kan jag knappast fokusera på något annat. Om jag lyckas knyta ihop dåtid och framtid, då dras glappet ihop och nuet blir ointressant. Först då kan jag sätta ner fötterna ordentligt, lyfta blicken och dra ut livslinjen både bakåt och framåt.

Under det senaste halvåret har jag funderat en hel del på det här glappet, och dilemmat med att det alltid finns så mycket viktigt som händer just nu, som jag inte hinner med. Lyckas jag ta mig ifrån nuet finns det två diken, att historielöst rusa mot framtiden, eller att nostalgiskt drömma sig kvar i det som har varit. Tricket är att se till att kunna hämta viktiga delar av sin historia och sina möjliga framtid och låta det vara grunden idag. Och att inte allt som händer idag är superviktigt.

Det där sista brottas jag fortfarande med. Att kanske gå miste om något för att jag inte håller mig tillräckligt uppdaterad, för att jag inte svarar ja på alla förfrågningar. Inte läser alla nyheter.

En hjälp på vägen är  Tomas Sjödins bok ”Det är mycket man inte måste”. Där skriver han bland annat om det grundläggande sorteringsarbetet, ett arbete jag måste göra för att skilja tyngande måsten från det som ger kraft. Det handlar alltså inte om att ta livet lättvindigt, utan att låta blicken svepa över den utsträckta livslinjen och inte fastna i glappet.

TV-serien Glappet fascinerade mig däremot oerhört. Både 1997 och när den dök upp på SVT Play 20 år senare. Sappere aude!

arbete, vila

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *